Det perfekta vänsterprasslet

Jag erkänner, jag har fastnat i fällan, känt fjärilarna i magen, tappat fotfästet och för en stund känt mig hög. Men plötsligt nyper någon mig i armen. Jag blir irriterad, någon har väckt mig efter att the time of my life tagit fart. Det är jag själv som knackar mig på axeln, det är jag själv som försöker erbjuda en hjälpande hand. Plötsligt inser jag att jag släppt taget, prioriterat bort en del av mig själv, förändrats och lagt gamla drömmar på hyllan. Och allt på grund av ett skenande hjärta.

Jag är, som många andra, en sucker för romantik och blir aldrig riktigt mätt, jag vill hela tiden ha mer. Kärleken är en drog och jag är addicted och för längesedan förlorad. Trots att vi lever i lyckliga förhållanden upplever vi att det inte är tillräckligt, vi vill ha något mer och det är något som saknas för att vi ska känna oss helt till freds. Men vad? Alla pusselbitar ligger på plats och ändå saknas en bit. Jag letar frenetiskt efter fler dörrar att öppna. Jag har allt jag behöver men ändå vill jag ha mer.

Plötsligt kommer jag till insikt, det är ju mig själv jag saknar. I samma stund som jag tappade fotfästet och slog i huvudet i Amor glömde jag för ett ögonblick bort vem jag är. Många gånger gör kärleken oss blåögda och vi har förmågan att lägga en del av oss själva på hyllan, det är en underbar känsla men nu är det hög tid att plocka ner det därifrån. It takes two too tango och nu är det dags för mig att sluta låta mig föras. Fast eftersom jag inte kan stegen valde jag en annan väg att gå…

För att stilla min hunger av jag vet inte vad har jag valt otrohet. Så, nu var det sagt och gjort. Sanningen är att jag vänsterprasslar med mig själv så ofta jag bara kan. Jag glömmer bort tid och rum, släpper taget och låter mig förloras i min egen värld och tillåter mig att göra allt det där jag inte vågar göra inför någon annan. Efteråt har jag varken ångest eller dåligt samvete. Alltför länge har jag och säkert många andra levt i en drömvärld, totalt uppslukad av kärleken och den trygghet den inger. Men mig lurar den inte längre. Amors pil hängde upp mig på väggen men nu har jag sakta men säkert dragit ut den, landat, återfunnit balansen och ändå fått hjärtat i behåll. Otrohet behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, fråga mig! Jag är min egen secret lover och jag har inga planer på att avbryta den här affären, den risken tar jag.