Håll tyst Catalan och sluta förstöra!

Och så var vi där igen, någon har gjort mig arg, mycket arg...
Dagens störning heter Zaida Catalan som skriver något så otroligt dumt som att Marianne Samuelsson fick avgå som landshövding för att hon var kvinna.

Catalan skriver att "Konsten att överleva som politiker kommer genom att kunna hantera makt, prata makt och vara makt. I symbios till dessa kriterier finner du kraven på dig att vara medieexpert. En belastning när du vill tala maktspråk är om du är kvinna. " Med dessa ord sagda gör Catalan kvinnor direkt til offer eftersom som hon erkänner en svaghet hos dem enbart för att de är kvinnor och inte män. Vem sida står du egentligen på? Jag tycker det känns oerhört pinsamt att försöka skylla Samuelssons misstag på hennes kön. Att inte kunna hantera medierna eller stå upp för sina misstag är en svaghet för alla politiker, oavsett kön.
jag kanske inte ens borde kritisera Catalan här, för att hon är kvinna?

Vad som upprör mig ännu mer är när Catan skriver följande: "Säg att en kvinnlig politiker gör eller säger en dumhet. Hon har kanske till och med begått ett regelbrott eller ett regelrätt lagbrott - chanserna för henne att klara sig ur detta är mångdubbelt försvårade, enbart på grund av hennes kön." Hon bevisar därmed att hon är en av alla dem som endast hindrar jämställdhetsarbetet att gå framåt. Hur tror hon att vi ska komma vidare i arbetet med att jämna ut maktskillnaderna mellan könen när hon fortsätter att framställa oss kvinnor som offer?! Hon får dessutom hela skandalen att låta som om kvinnor, och i synnerhet kvinnliga politiker, borde stå över lagen. Vad som gör hela Catalans argumentation ännu värre är de avslutande orden där hon menar att "avskedandet av Marianne Samuelsson är sakligt rätt". Då så, varför argumentera för att hennes kön skulle ligga till grund för hennes avgång?

Det är mycket möjligt att om det vore en man som gjort samma misstag slapp avgå som landshövding, men det kan vi aldrig veta. Och tills dess tycker jag Catalan ska sluta gnälla och skylla beslutet att låta Samuelsson avgå på att hon är kvinna. Det är sådana som hon som hindrar utvecklingen från att gå framåt. Sluta förstöra för oss kvinnor som inte vill bli betraktade som offer utan som jämlika!

Vem behöver en normkritisk myndighet?

Och vinnaren är... Yvonne Ruwaida (mp)! Grattis, du vann nyss priset för veckans sämsta förslag.

I veckan har alla mediekanaler bokstavligen talat svämmat över av artiklar, reportage och debbater om Pride och årets tema; hetero. Självklart väcker temat och festivalen mycket tankar och funderingar som behöver lyftas upp till diskussion, men att kläcka idén att införa en ny normkritisk myndighet var väl ändå att ta det hela lite för långt?

Nog för att arbetet med jämställdhet, arbetet för att motarbeta könsspecifika roller och att skapa lika rättigheter för alla oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionshinder m.m. måste underhållas och förbättras, inte minst på det övergripande politiska planet. Att det finns gott om kryphål blev väl uppenbart inte minst nu i veckan, appropå Marianne Samuelssons syn på lika rättigheter. Men Ruwaidas tankegångar och argument är både ohållbara och saknar grund. Att dessutom exemplifiera med finansminister Anders Borg som en man som bryter heteronormen var något som fick mig att skratta högt. Är det något han bröt mot med sin hästsvans och ring i örat så var det väl normen för hur politiker normalt sett ser ut, och inte heteromän? Lite humor har hon allt den där Yvonne.

När hon sedan går vidare med påståenden som "Det är i princip omöjligt för en kille att söka barn- och fritidsprogrammet utan att bli misstänkt för att vara bög" undrar jag vad hon fått det ifrån. Riktigt så extremt tror jag inte det är. Självklart finns det uppenbara problem med de normer som formar barn och ungas uppfattningar och vad som är "tjejigt och killigt", men Ruwaidas exempel var, liksom försöket med att likna Borg vid en man som bryter mot heteronormen, dåligt och saknar grund.

Normen blir boven i dramat när Ruwaida spinner vidare på hatbrotten som ständigt ökar och som är den yttersta konsekvensen för att bryta mot det som anses normalt. Hon föreslår därför vidare att Sverige behöver en myndighet "...som kan garantera kontinuitet i det normkritiska arbetet." Denna myndighet ska arbeta för att alla får lika rättigheter och inte minst skolan och polisen ska få en ordentlig utbildning i vad normer kan ställa till med. Jag håller absolut med i att vissa institutioner behöver arbeta hårdare för att minska de orättvisa skillnader som finns mellan exempelvis kvinnor och män, personer med funktionshinder eller personer med annan sexuell läggning än den som anses "normal". Men behöver vi verkligen ytterligare en myndighet? Ruwaida menar att mångfald föder mångfald och att öppenhet är det främsta vapnet för att motverka ett trångsynt samhälle. Vad jag inte förstår är hur en normkritisk myndighet ska, med ytterligare regler och lagar, skapa ett öppnare samhälle? Enligt Ruwaida ska denna myndighet bevaka, utbilda och informera i syfte att förändra där det behövs, vilket innebär att politiker kommer besluta vad man ska tycka och tänka. Det låter ju onekligen som ett demokratiskt, öppet och vitalt samhälle, som Ruwaida säger sig sträva efter. Hmm...

Vad jag inte förstår är hur Ruwaida tror att normen är något som kan bekämpas genom ett så kallat normkritiskt perspektiv. Normer är något vi aldrig kommer att kunna sticka hål på, vilket jag både trodde och hoppades Ruwaida skulle vara medveten om. Jag kan istället till viss del hålla med Mats Dagerlind, som kommenterat inlägget, att det istället behövs ett aktivt politiskt arbete för att värna om majoritetens och samhällets normer. Normer behöver ju nödvändigtvis inte betyda att lika rättigheter hotas, vilket Ruwaida uteslutande verkar tro. En eventuell myndighet som strävar efter lika rättigheter bör i första hand sträva efter att skapa ett öppet samhälle som saknar en hierarkisk ordning mellan kön, sexuell läggning, etnicitet osv., snarare än att rama in och reglera begreppet "norm" ytterligare i form av vad som ska anses vara rätt och fel.

Avslutningsvis ett litet tips till Ruwaida: för att göra ditt budskap lite mer trovärdigt och hållbart hoppas jag du kan komma med bättre exempel för normbrytande heteromän än Anders Borg i fortsättningen. Män i hästsvans och ring i örat är inte så banbrytande år 2009.

Det måste ske en attitydförändring hos de unga

Amnesty genomförde nyligen en attitydundersökning om våltäkt i ett flertal städer i Sverige. Resultatet är minst sagt skrämmande. En av Amnestys slutsatser är att åldersgruppen 15-25 år i stor utsträckning anger att kvinnan i någon grad har ett ansvar vid våldtäkt som kopplas till hennes beteende före eller under själva våldtäkten. Var femte person tycker att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon inte gör fysiskt motstånd eller skriker. Varför kan ett nej inte få vara ett nej?

Det här är ett skrämmande resultat, inte minst för att det är en åldersgrupp som växte upp i det så kallade jämställda samhället. Borde inte attityderna vara annorlunda? Personligen känner jag en rädsla när jag hör sådant här. Att kommande generation trampar kvar i gamla förlegade fotspår där könen råder under olika lagar istället för att låta dem växa igen och hitta nya vägar utan könsroller är ett ordentligt bakslag för det svenska jämställdhetsarbetet!

Och vem ska vi skylla på den här gången? Det råder väldigt delade meningar om vem som ska ta ansvar för de ungas attityder. Självklart har föräldrar det yttersta ansvaret, men jag vill även lyfta fram skolan. Alla har inte turen att växa upp med föräldrar som lär sina barn att leva efter den könsrollsbefriade läran och därför måste skolan ta ett större ansvar när det gäller ungas attityder till sex och dess baksida. Amnesty, RFSU, Lärarnas riksförbund och JämO ser gärna att sexualkunskap bör vara ett obligatotiskt moment i lärarutbildningen, vilket enligt mig låter vettigt. För om inte föräldrarna kan lära sina barn att sex är något som ska ske på båda parternas villkor, eller om inte framtidens lärare får lära sig att ett nej alltid är ett nej, vem ska då lära våra barn det?

Jag tycker det är viktigt att påpeka att sexualundervisningen måste få en helt ny innebörd. Det handlar inte längre om att lära ut hur barn blir till, för tro mig, det vet varenda 5-åring idag. Problemet är att ingen tar ansvar för de konsekvenser som följer av den kunskapen. Jag anser att det är viktigt att skapa en förståelse för konsekvenserna av det utbredda och ständigt ökade sexuella våldet. Hur ska unga förstå konsekvenserna när de inte ens vet att det finns konsekvenser? Självklart är de medvetna om att våldtäkter och liknande övergrepp förekommer dagligen, men hur ska vi någonsin få bukt med de ständigt ökade anmälningarna om vi enbart pekar ut problemet istället för att försöka skapa en förståelse för källan till det och vad vi kan göra för att motverka att det händer igen, igen och igen...

Nu vet jag inte exakt hur det fungerar i den kommunala skolan, men förhoppningsvis har det hänt mycket sedan jag satt i 7:an och fick titta på en tecknad film om hur barn blev till och sedan fylla i ett formulär där man skulle para ihop olika begrepp med rätt innebörd. Det var min sexualkunskap det! Jag fick enbart lära mig hur sex gick till, jag fick aldrig lära mig om på vilka vilkor det skulle ske - vilket idag utgör ett av våra största samhällsproblem.
2007 anmäldes 4 750 st våldtäkter och då kan vi ju bara fundera på hur stort mörkertalet var. I många fall var både gärningsman och offer mellan 15-20 år. Något säger mig att vi misslyckats med jämställdhetsarbetet i den generation som om några år ska ta över - och det skrämmer mig... Framåt för ett förebyggande attitydförändrande arbete!

Hur svårt ska det vara att förstå?

Tack Tobias Persson för ditt bidrag till den eviga kampen mot kvinnor som tror de för jämställdheten framåt, men som i själva verket bara sätter käppar i hjulet. Det är hårda ord, inte minst mot Blondinbella och fröken von Sydow, men tyvärr har uppbärarna av den här mindre attraktiva ytligheten ett hårt skal att knäcka.

Vad många av våra modebloggare inte verkar förstå är att den här debatten inte handlar om att vi inte unnar dem framgång. Att unga kvinnor tar för sig och gör karriär är väl skitbra, mer sånt om jag får bestämma! Men när möjligheten ges, varför inte göra något vettigt av den då? Jag beundrar verkligen unga karriärkvinnor, men när de utnyttjar sin position till att spä på normen om kvinnan som ytlig och enbart intresserad av mode och skönhet blir jag förbannad! Missförstå mig inte, för jag har också ett intresse för mode, trender och kläder - skillnaden ligger i att jag förstår skillnaden mellan tips/råd och en ouppnåerlig livsstil. Men det gör tyvärr inte alla...

Återigen, jag missgynnar inte någons intresse. Det är helt okej för mig att någon vill viga sitt liv åt mode och shopping på samma sätt som andra ägnar sig åt musik eller att bevaka aktier. Och det är självklart kul med experter inom modebranschen på samma sätt som inom andra branscher. Vad jag däremot inte kan acceptera är att många, antagligen majoriteten, av alla dessa unga modebloggare som klassas som experter inte förstår att det de skriver faktiskt får effekt bland läsarna. Visst, vi har en yttrandefrihet som ger oss rätten att uttrycka oss i vad ämne som helst, men det är beklagligt att många av de här modebloggarna inte tar ansvar för sina tips och råd med hänsyn till den målgrupp de har. Att rekommendera en livsstil som kräver en klädesbudget på 10 000-tals kronor ger väl knappast fler unga tjejer bättre självförtroende? (vilket tydligen är ett av Blondinbellas mål) Självklart har även läsaren ett ansvar, men inse att ni faktiskt har stor påverkan och att ni bara drar debatten om jämställdhet åt fel håll! Som Tobias Persson skriver är det inget fel med att ha ett gediget modeintresse, men snälla, sluta tro att ni kan bota unga kvinnors dåliga självförtroende genom att skriva om shopping - inget nagellack i världen kan rädda ett dåligt självförtroende! Det ger ju inte direkt några signaler om att man duger som man är. Inse vad ni är istället (modeexperter) och ta bloggarna på allvar istället!

Blondinbella skriver till sitt försvar: "Jag är så otroligt trött på denna jantelag i Sverige som ligger över oss som ett tjockt tungt svart moln. Det är det här molnet som gör att vi i Sverige ligger långt ner på listan över antalet kvinnliga entreprenörer, efter Moldavien [...] Vad spelar det för roll vad det är för företag man driver (så länge ingen kommer till skada)?"

För mig (och lyckligt nog för många andra) är det väldigt uppenbart att många faktiskt kommer till skada. Men så länge det fortfarande finns dem som inte förstår det och som fortsätter att framhäva bilden av kvinnan som ytlig och modefixerad får vi fortsätta kämpa.

Krönika för Byrån Mot Diskriminering

Har varit mindre aktiv senaste tiden, men här kommer i alla fall länken till min krönika som jag skrivit för Byrån Mot Diskriminering i Växjö.

Marianova, tack men nej tack...

Idag skriver DN Ekonomi om en ny sajt, Marianova - endast för kvinnor. En av personerna bakom idéen är Malin Stråhle som anser att de flesta tjänster är utvecklade av och för män. Tillsammans med Unibet ska man därför skapa en sajt som är anpassad efter kvinnor.

Stråhle anser att eftersom de flesta tjänsterna på nätet är skapade av män för män bygger de på "information". Skulle detta vara ett problem om man är kvinna? Tydligen, eftersom hennes Marianova ska bygga på kvinnors "verklighet".

- Den här sajten stöder ett sätt som är naturligt för kvinnor att agera på. Vi tjejer tar ju inga beslut utan att fråga våra väninnor, säger Stråhle.

Sajten ska innehålla matrecept från Linda Skugge, horoskop och träningstips. Som medlem blir man en "väninna". Nämen vad underbart, återigen blir "det kvinnliga" ett universalbegrepp för vad ALLA kvinnor vill ha. Vilken tur att Stråhle vet att alla kvinnor är osäkra och intresserade av matlagning och träningstips för att bli av me de där extra kilona! Tråkigt att hon inte förstår att hon endast spär på den skeva uppfattningen om vad som anses vara kvinnligt. Förstår inte riktigt vilken typ av verklighet hon vill uppnå med den här sajten, men Marianova kommer troligtvis inte att bli min nya bästa väninna.

Läs artikeln på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=732099

Är en bra kärleksrelation oförenligt med jämställdhet?

"Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen." Så skriver forskarna bakom en rapport på DN Debatt som vill visa att vinsterna med jämställdhet inte alltid är så uppenbara.

Detta är väldigt starka ord och jag ställer mig väldigt frågande till dem. För det första undrar jag vem eller vad som utgör det hot som forskarna vill peka på. Att inte alla tjänar på jämställdhet är tråkigt, men tyvärr sant. Utifrån det blir ju jämställdhetsarbetet självklart ett hot mot den kärleksrelation där de typiska könsrollerna finns och i de relationerna där dessa gynnar mannen. Dessvärre tror jag att vi måste börja inse att mannen inte alltid behöver förknippas som försörjaren, den starka osv. Alltså är det bilden av vad som anses manligt respektive kvinnligt som är hotad. Men egentligen vore väl allting mycket enklare om vi inte levde efter dessa stereotyper, utan istället efter hur vi själva vill? Att vi sen råkar ha ett system i Sverige som gör att kvinnor har svårare att förena familj och karriär kan ju vara en förklaring till varför den ena parten blir mer "lämplig" för vissa uppgifter.

För det andra vill jag veta vad forskarna bakom den här artikeln och studien anser att jämställdhet i en parrelation och vardagslivet innebär? Finns det ens ett sådant kriterie? Personligen så både hoppas och tror jag att en mätning av jämställdhet i en parrelation inte ens är möjlig, utan individuell. Självklart kan man mäta fördelningen av hushållsarbetet, men att man delar upp det efter lämplighet eller bekvämlighet, vilket forskarna menar att man gör, behöver väl inte innebära att man lever i ett icke jämställt förhållande? Hänger allt på vem som tvättar, städar och diskar mest?

"Resultaten visar att risken för separation är högre i familjer där kvinnan står för en stor andel av familjens inkomst. Dessutom ökar risken för separation när mannen blir arbetslös, men inte när kvinnan blir arbetslös. En förklaring till dessa resultat kan vara att när kvinnan blir huvudförsörjare, vilket oftast blir fallet när kvinnan tjänar mer och när mannen blir arbetslös, så rubbas bilden av hur saker och ting bör vara." Visar inte det att ett mer jämställt förhållande i sådana fall kan vara något att sträva efter, eftersom det uppenbarligen verkar gynna kvinnan att separera i de förhållanden där hon står för majoriteten av hushållsarbetet.

De forskare som skrivit debattartikeln jämför Sverige med Kontinentaleuropa där de menar att "attityden till jämställdhet och arbetsfördelningen i hemmet är betydligt mer traditionella", vilket innebär att det inte finns samma uppenbara spänning i relationerna där som här. Denna jämförelse är direkt felaktig eftersom dessa länder har en helt annan kultur, en helt annan utveckling och absolut inte lika många kvinnor i arbetslivet som Sverige har. Men detta verkar inte vara något som forskarna tar hänsyn till.

"I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare." Min fråga är - måste jag välja? Det är ett väldigt olyckligt resultat om de som delatgit i enkätstudien uppfattar jämställdhet och en bra kärleksrelation som något oförenligt. Om det är ett resultat som forskarna bakom den här rapporten fått fram är jag väldigt nyfiken på vilka frågor de ställt. Jag har försökt få fram rapporten, men utan resultat, så om någon lyckas, hör av er!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=729824