Vem behöver en normkritisk myndighet?

Och vinnaren är... Yvonne Ruwaida (mp)! Grattis, du vann nyss priset för veckans sämsta förslag.

I veckan har alla mediekanaler bokstavligen talat svämmat över av artiklar, reportage och debbater om Pride och årets tema; hetero. Självklart väcker temat och festivalen mycket tankar och funderingar som behöver lyftas upp till diskussion, men att kläcka idén att införa en ny normkritisk myndighet var väl ändå att ta det hela lite för långt?

Nog för att arbetet med jämställdhet, arbetet för att motarbeta könsspecifika roller och att skapa lika rättigheter för alla oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionshinder m.m. måste underhållas och förbättras, inte minst på det övergripande politiska planet. Att det finns gott om kryphål blev väl uppenbart inte minst nu i veckan, appropå Marianne Samuelssons syn på lika rättigheter. Men Ruwaidas tankegångar och argument är både ohållbara och saknar grund. Att dessutom exemplifiera med finansminister Anders Borg som en man som bryter heteronormen var något som fick mig att skratta högt. Är det något han bröt mot med sin hästsvans och ring i örat så var det väl normen för hur politiker normalt sett ser ut, och inte heteromän? Lite humor har hon allt den där Yvonne.

När hon sedan går vidare med påståenden som "Det är i princip omöjligt för en kille att söka barn- och fritidsprogrammet utan att bli misstänkt för att vara bög" undrar jag vad hon fått det ifrån. Riktigt så extremt tror jag inte det är. Självklart finns det uppenbara problem med de normer som formar barn och ungas uppfattningar och vad som är "tjejigt och killigt", men Ruwaidas exempel var, liksom försöket med att likna Borg vid en man som bryter mot heteronormen, dåligt och saknar grund.

Normen blir boven i dramat när Ruwaida spinner vidare på hatbrotten som ständigt ökar och som är den yttersta konsekvensen för att bryta mot det som anses normalt. Hon föreslår därför vidare att Sverige behöver en myndighet "...som kan garantera kontinuitet i det normkritiska arbetet." Denna myndighet ska arbeta för att alla får lika rättigheter och inte minst skolan och polisen ska få en ordentlig utbildning i vad normer kan ställa till med. Jag håller absolut med i att vissa institutioner behöver arbeta hårdare för att minska de orättvisa skillnader som finns mellan exempelvis kvinnor och män, personer med funktionshinder eller personer med annan sexuell läggning än den som anses "normal". Men behöver vi verkligen ytterligare en myndighet? Ruwaida menar att mångfald föder mångfald och att öppenhet är det främsta vapnet för att motverka ett trångsynt samhälle. Vad jag inte förstår är hur en normkritisk myndighet ska, med ytterligare regler och lagar, skapa ett öppnare samhälle? Enligt Ruwaida ska denna myndighet bevaka, utbilda och informera i syfte att förändra där det behövs, vilket innebär att politiker kommer besluta vad man ska tycka och tänka. Det låter ju onekligen som ett demokratiskt, öppet och vitalt samhälle, som Ruwaida säger sig sträva efter. Hmm...

Vad jag inte förstår är hur Ruwaida tror att normen är något som kan bekämpas genom ett så kallat normkritiskt perspektiv. Normer är något vi aldrig kommer att kunna sticka hål på, vilket jag både trodde och hoppades Ruwaida skulle vara medveten om. Jag kan istället till viss del hålla med Mats Dagerlind, som kommenterat inlägget, att det istället behövs ett aktivt politiskt arbete för att värna om majoritetens och samhällets normer. Normer behöver ju nödvändigtvis inte betyda att lika rättigheter hotas, vilket Ruwaida uteslutande verkar tro. En eventuell myndighet som strävar efter lika rättigheter bör i första hand sträva efter att skapa ett öppet samhälle som saknar en hierarkisk ordning mellan kön, sexuell läggning, etnicitet osv., snarare än att rama in och reglera begreppet "norm" ytterligare i form av vad som ska anses vara rätt och fel.

Avslutningsvis ett litet tips till Ruwaida: för att göra ditt budskap lite mer trovärdigt och hållbart hoppas jag du kan komma med bättre exempel för normbrytande heteromän än Anders Borg i fortsättningen. Män i hästsvans och ring i örat är inte så banbrytande år 2009.