Framåt för relationsanarki

För er som inte läst boken Könskrig - gör det! Det är underbart att läsa små texter där tankar får ord och bara känns så rätt. Jag fastnade speciellt för en text skriven av Andie Nordgren där begreppet Relationsanarki myntas. Tack, ännu en förvirrad tanke blev översatt till ord och äntligen förstår jag lite mer...

Texten handlar om hur vi föds in i en norm som sätter upp regler för de olika relationer som vi skaffar oss. För kompisar gäller si och för partners gäller så. Den handlar också om hur vi anpassar oss efter de här reglerna utan att ifrågasätta dem. En slutsats är att det nästan alltid är kvinnan som anpassar sig, inte mannen. Varför då? Jo, för att vi blir uppfostrade till att anpassa oss, ta ett steg tillbaka och inte vara besvärliga. Tro nu inte att jag sitter här och gråter floder över att jag gör uppoffringar och inte får något tillbaka, för det får jag. Däremot lipar jag över att jag aldrig ens funderat över varför det är så här.

Jag kan själv känna igen mig i Andies beskrivning av hur hon anpassar sig för att bli omtyckt utan att ens reflektera över det. Att ligga steget före, läsa av situationer och sedan anpassa sig trodde jag låg i min personlighet, men nej, det ligger tyvärr i uppfostran av mitt kön. Nej, mina föräldrar har inte gett mig en dålig uppväxt, tvärtom! Nej, gamla ex och nuvarande pojkvän är ingen förtryckare, tvärtom!
Den enkla förklaringen ligger i följande ekvation: en person med uppfostran att anpassa sig (läs kvinnan) + en person som inte är uppfostrad att anpassa sig (läs mannen) = en relation med maktobalans.

Relationsanarki ifrågasätter den här relationen och alla dessa regler som finns för alla relationer. Ovanstående maktobalans behöver faktiskt inte vara ett problem, men den är en bra förklaring till varför många relationer fungerar som de gör. Uppoffringar är inte alltid anpassning, ibland är de faktiskt kärlek. Relationsanarki är dock värd en ordentlig eftertanke, inte minst vad gäller alla dessa regler. Var går gränsen mellan kärlek och vänskap egentligen? Finns det ens en gräns? Går det i sådana fall att definiera? Och är den lika för alla? Nej, knappast! Tyvärr får alla ändå lära sig vad som är okej och inte okej. Någon annan har redan definierat vad kärlek är och hur vi ska känna oss in that magic moment. Jag säger inte att jag önskar mig en kärleksrelation där djungelns lag gäller, men en lagbok för hur jag ska bete mig i mina olika relationer står knappast högst upp på önskelistan i år. Om sanningen ska fram har jag redan den... och du också. Och det är en av anledningarna till varför små flickor fortsätter att få den om och om igen.

Jag vill inte ha en kärleksrelation som gör skillnad på vänskap och kärlek, jag vill ha både och! Är det inte det kärleken handlar om - om personer som uppfyller varandras behov och anpassar sig själv och relationen efter varandra för att båda VILL det? Precis som det står i texten vill jag att en relation ska bygga på kärlek, respekt och en vilja att umgås. Alltså INTE på plikt, regler, uppoffringar eller andras definitioner av kärlek.

"Kanske ville jag vara kär bara idag, eller resten av livet, eller bara dricka te en eftermiddag i månaden."

Tack!