I goda vänners lag... eller bara som på den gamla goda tiden?

Så har man varit hemma på ännu en reunion med sina gamla kompisar. Påsk och jul är typiska högtider när folk återvänder hem och man träffas för en kväll, och det är minst sagt något speciellt med de här kvällarna. Man vet vilka alla är, man vet att alla är hemma, man vet att alla komer att träffas, men man vet inte längre var man har varandra.

För min egen del är jag dålig på att hålla mig uppdaterad om vad som händer och vart alla tar vägen. Det blir nästan pinsamt när man måste fråga om sådant som förut varit så självklart. Samtidigt vet jag ju att det är lika för alla... But still, reunions innebär blandade känslor. Man är glad över att träffa alla igen, samtidigt som man känner sig obekväm för att vänner och ex blivit främlingar. Lösningen tycks alltid vara densamma; en fest och några glas alkohol som som tänjer ut vår åtsittande osäkerhet, plockar fram minnen på både gott och ont och gör oss till bästisar igen för en natt! Allting känns som förut och det riktiga nuet är plötsligt som bortblåst. Det blir en intensiv kväll när typ fyra månader ska tas igen på några timmar. Dagen efter är det återigen total radioskugga och man hörs knappt av förrän nästa högtid börjar närma sig. Varför är det såhär?

Nu menar jag inte att det här ?spelet? är något negativt. Gymnasietiden kan ju självklart inte vara för evigt och alla kan inte välja att gå åt samma håll. Det blir omöjligt att hålla kontakten lika bra med alla och man hittar ju nya vänner, pojk- och flickvänner som man hellre prioriterar. Man får nya intressen som förändrar och utvecklar en själv och som gör att nya mönster föds och gamla bryts. Det här verkar dock vara något som kan sticka lite i ögonen på folk. Å ena sidan vill man att ens gamla vänner ska stay the same så man vet var man har dem. Å andra sidan tycker man att de är no-lifers om de inte kommit någonvart sen man såg dem sist. En aning dubbelmoral. Kanske beror det på att man själv är rädd för att vara den som förändrats minst och bli stämplad som en jäkla bakåtsträvare. För jag tänker ju inte sticka under stolen med att det förekommer lite tävlan om vem som gör häftigast grejer nu för tiden, vem det går bäst för och vem som överraskar mest! Ändå håller man minen, rädd för att förstöra ?stämningen?, rädd för att förlora det man en gång hade och för stunden tror att man har igen. Detta tyder ju på att det man hade för några år sedan med alla faktiskt fortfarande är värt väldigt mycket. Alltså har vi kanske inte förändrats så mycket som vi många gånger vill tro... Eller så är vi bara jäääävligt flexibla!