The perfect match, finns den?

Den stora kärleken, livskamrat och soulmate. Finns det verkligen en perfekt passande andra hälft där ute för alla? Och om denna någon verkligen finns, hur många bitar är vi beredda att flytta för att få dem att passa?

Först och främst måste jag säga att jag inte riktigt tror på den här idén om the one and only. Det finns såklart mer än en, det handlar istället om hur mycket man är beredd att kämpa för att få bitarna att passa. Sen låter ju ordet "kämpa" lite sådär, romantiskt som jag är vill jag inte se på kärleken som den eviga kampen. Självklart måste man anstränga sig lite, men tror man på det man har ser man det inte som uppoffringar utan som kompletteringar, det vill säga att ge och ta.
Det finns de som letar och letar och redan har en bild av den perfekta andra hälften. Jag har många vänner som är trötta på singellivet, ändå går dejt efter dejt bara dem förbi. Självklart måste man känna något för att kunna bygga vidare på. Jag dömer absolut ingen, dejtingvärlden är en jäkla djungel! Men ibland kan jag tycka att de inte put in that extra effort, de är helt enkelt inte beredda att satsa det där lilla extra. För många har det blivit nästintill en vana, de letar efter egenskaper som de inte gillar hos den andra för att ha något att skylla på. Jag vet inte vad det här beror på, rädsla kanske? Rädslan för att behöva släppa taget om det man har för sig själv och låta någon annan in? Sen finns det ju självklart situationer när jag står helt på mina vänners sida och tycker de gör rätt som drar sig ur innan det är för sent. För ja, det kan faktiskt gå för långt. Jag har en kompis som hookade upp den perfekta gentlemannen. Han såg bra ut, hade stabilt jobb och visste vad han ville. (vet inte om det här är bra kriterier, men men...) Och det var väl egentligen där problemet låg. Killen hade fått ärva en herrgård i Skåne och där hade han planerat att bo resten av sitt liv. Min kompis hade med andra ord inte så mycket att välja på. Ville hon ha honom var det livet på landet som gällde. Tack men nej tack, bonde söker fru fick fortsätta att bo själv på sin gård.

Bör man ha en maxgräns för vad man kan tänka sig att offra för att få det att fungera? Det låter ju inte heller så kul? Jag är bara så trött på detta eviga sökande utan att man själv är beredd att ge något för att få något. Självklart ska man vara kräsen och inte tacka ja till vad som helst, men man ska heller inte tro att the perfect match kommer serverad på ett silverfat. Vad som än sägs om kärlek vid första ögonkastet tror jag inte att det är samma sak. The perfect match finns i alla lyckliga förhållanden, men det är något som kommer med tiden som ett resultat av att ge och ta.