När lagom inte längre är bäst

Det brukar ju heta att lagom är bäst, frågan är hur duktiga vi är på att hålla fast vid lagom? Själv lider jag ju av mycket-vill-ha-mer-syndromet vad det än gäller och jag vågar nog påstå att jag inte så ensam om det. Jag har svårt att bara låta någonting vara och tänker alltid att om jag gör det här nu, så får jag tid till nåt annat senare. Problemet är att jag aldrig tar mig den där tiden sen, jag hittar alltid något nytt att göra eller ändra på. När skolböckerna ligger på hög och stirrar hotfullt på mig kan jag alltid hitta en miljon andra saker som vore roligare att ta mig an, men när jag väl har tid till det där andra gör jag inte det. Att bara göra ingenting existerar inte riktigt i min värld.

Somliga skulle väl kanske inte direkt se det här som ett problem, men jag är ett levande bevis på att det faktiskt kan vara det. Att aldrig känna av när något är lagom kan bli ganska jobbigt i längden då det handlar om så mycket mer. Det handlar till exempel om att inte våga lita på att man gjort tillräckligt för sig själv eller att man är tillräcklig för någon annan. Overkill med andra ord... I ett förhållande innebär detta väldigt ofta att man försöker för mycket. Så fort något inte är helt perfekt funderar man och försöker hitta lösningar på något som kanske inte ens är ett problem, utan bara en dålig dag. Samma sak kan gälla för vänner. Minsta lilla antydan till irritation hos en vän kan skapa en hel story med tänkbara anledningar. Ofta hinner de inte omvandlas från tankar till ord innan man inser att man oroat sig i onödan, men det blir nog så påfrestande. Jag säger inte att vi att vi alltid ska leva i lugn och harmoni, det behövs en liten portion drama då och då för att vi ska känna att något händer. Det farliga är när vi skapar drama för att vi inte kan hantera att något "bara" är lagom.

Det finns säkert många som känner igen det här och skulle kalla det för ett tråkigt förhållande när man känner att man måste leta efter anledningar till förändring. Visst, i vissa fall är det absolut så, men i precis lika många fall tror jag det handlar om att man blir osäker på situationen när den är felfri. Vi är vana vid att vara lite kritiska och hantera olika dispyter i alla sorters relationer. Att bara låta något vara är alltså lättare sagt än gjort, men när man väl lyckas stanna upp och bara känna efter här och nu är de stunder man uppskattar och minns bäst i efterhand. Det är väldigt sällan vi tänker tillbaka på våra små tvister och tycker att de verkligen var värda besväret. Tyvärr verkar det dock som om vi då och då pressas av tanken av att det ständigt måste hända något och att vi har för bråttom för att vara spontana.