Personlighet föder opersonlighet

Opersonlighet, knappast ett ord som klingar positivt, men ett väl så bra ord för att förklara den värld som jag upplever. Man brukar ju prata om vad som är typiskt svenskt, typ prata om vädret, klaga och gå runt i sin egen bubbla utan att komma någon för nära. Frågan är om det är så himla svenskt, snarare ett I-landsproblem tror jag. Jag gillar inte att genralisera, men visst är det väl så. Jag är inte bättre själv. Jag bor på fjärde våningen och åker oftast hiss, men råkar någon annan stå och vänta när jag kommer in i entrén så tar jag ju trapporna. Varför är det så?

Vi ger dem vi möter på gatorna en snabb blick, men sällan ett leende eller en hälsning. Främlingar hälsar man inte på, så enkelt är det, men vi hade väl inte dött av att möta någons blick med en levande min once in a while? Vi blir så fruktansvärt opersonliga när vi gör något på egen hand bland människor vi inte känner. Många gånger känns det som att främling = fiende. Det vi inte vet något om är vi misstänksamma mot och inställningen ändras inte förrän motsatsen bevisats. Och visst är väl samhället många gånger som gjort för att vi ska klara oss på egen hand. I tunnelbanan har vi varsin Metro eller PunktSE, finns ju ingen anledning att prata då. Folk stirrar hellre ut genom fönstret på tunneln som susar förbi än att möta någons blick på sätet mittemot. Med mp3-lurarna i öronen får vi ingen anledning att lyssna på någon. Det blir som en markering till att man varken vill höra eller se. Man blir nästan förvånad när någon okänd tilltalar en på bussen eller gatan, folk tror det är något fel på en om man inte kommer med någon konkret fråga, typ frågar efter vägen. Hur skumt är inte det?

Visst är det väl trevligt med alla saker och ting som är mobila och praktiska, men borde vi inte gå miste om väldigt mycket på grund av den här distansen vi håller till allting? Genom att fler och fler prylar görs personliga och mobila växer opersonligheten i samhället. Det kommer självklart alltid att vara trevligare att prata med någon face2face, men möjligheterna att slippa det bara växer. Jag tycker såklart det är bra med utveckling och framsteg, men vi får inte glömma vi faktiskt är en del av något större och att allting inte kan göras på egen hand.