Allt som är ditt

och så har det hänt igen... Jag skäms över att säga det, men alla rubriker om våldtäkter och överfall som jag scrollar förbi varje vecka får mig knappt att reagera längre. Jag kanske stannar upp och ögnar igenom ingressen. Jag suckar men funderar oftast inte vidare på det. Och hur sjukt är inte det? Hur kan det vara så att våldsbrott har blivit något som nästintill "accepteras" och hör till de dagliga nyheterna? Hur kan vi ha låtit det gå så långt?

Det händer hela tiden och överallt. Det handlar inte om att vara försiktig och gå "rätt" väg hem på kvällen. Det handlar om att vara på fel plats vid fel tillfälle och framförallt så handlar det om att bli utsatt och av med något som aldrig kan göras ogjort eller ges tillbaka. Personligen kan jag inte tänka mig något mer förnedrande än att någon tar sig friheten att genom tvång och våld river upp och lämnar spår som jag aldrig kan tvätta eller glömma bort.

"Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"

Har jag inte rätt att gå hem själv om kvällarna utan att vara rädd? Måste jag tänka på att alltid ha sällskap när jag ska gå någonstans när mörkret har lagt sig? Jag kanske inte ens borde springa skogsrundan runt runt sjön längre utan att ha någon med mig? Nej, tydligen är inte ens den vägen säker längre...
Jag blir så sjukt arg när jag tänker på det, vad är det för samhälle egentligen? Har jag inte rätt att gå var jag vill när jag vill utan att behöva vara rädd för att något äckel ska smutsa ner mitt innersta? Vad är det för snedvridna tankar och synsätt som folk springer runt med? Vad är det för sjuka begär de här människorna tar sig rätten att tillfredsställa på ovilliga och oskyldiga offer? Ska jag vara rädd? Klart som fan jag är rädd! Däremot vägrar jag att visa det! Jag tänker inte direkt utmana ödet, men jag tänker inte låta mig skrämmas till tystnad eller låta rädslan hindra mig från att gå själv hem.

Men visst är det lätt att sitta här och vara både arg och stark i mitt trygga lilla hem. Väl utanför har mörkret lagt sig och vips så var styrkan som bortblåst och osäkerheten uppenbar igen. Sällan har jag upplevt något ämne som gör mig så arg. Sällan har mina ord känts så maktlösa som de gör nu, för vad hjälper det att jag och många andra uppmärksammar något som inte tas på tillräckligt stort allvar. Plötsligt har "mitt blivit ditt" och ingen verkar kunna hjälpa dem som vill ha tillbaks det.

"De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas"