Lite acceptans, tack!

The perfect match? Finns den? Jag brukar alltid hävda att olikheter är bra i ett förhållande. I mina ögon är de tråkigaste paren (tofflarna) de som bara umgås med varandra. Det här måste ju leda till att man inte gör ågonting på egen hand, man har inget att prata om, man sitter hemma på soffan o blir tjocka utan att bry sig eftersom man har tryggheten av att ha varandra. Lite generaliserat, men va fan... Jag är så trött på dessa människor som inte kan göra något på egen hand, måste ta den tidiga bussen hem för att pojkvännen väntar eller inte kan följa med eftersom hon/han ska ha myskväll. Suck! Jag vägrar att ha ett sådant förhållande. Nu råkar jag umgås väldigt mycket med min pojkvän eftersom vi bor grannar, men det innebär inte att vi hindrar varandra från att ha ett eget socialt liv vid sidan om.

Nu relaterar jag till mig själv, men mitt förhållande bygger från början på ganska många olikheter och skilda intressen. Från början såg jag inget annat än dessa, men efter ett tag när jag började våga chansa och släppa taget märkte jag att det var ju detta som gjorde det hela så intressant. Jag var inte van vid det här eftersom tidigare förhållanden och vänner funnits i min närhet sedan lååååångt tillbaka. Måste verkligen framhäva hur underbart det är att få någon ny människas ögon på sig och att bli sedd ur ett nytt perspektiv. Det låter säkert som en klyscha, men de olikheter vi bär på tar fram helt nya sidor hos mig som jag aldrig tänkt på eller något påpekat för mig förut. Jag tror det är superviktigt att man vågar ge sådana här situationer en chans. Enligt mig är olikheter jätteviktigt för att ett förhållande ska utvecklas och gå framåt. Man tvingas höra och se något annat. Det här leder ju vidare till att man faktiskt har något att prata om, dela med sig av, att lära och upptäcka. Att man är intresserad och mottaglig för nya insikter och perspektiv är ju självklart en förutsättning (som tyvärr inte alla är)... Det handlar om personlig utveckling, att kunna acceptera olika intressen.
Jag säger inte att vilka pusselbitar som helst går att sätta ihop, det finns självklart vissa grundläggande värderingar man antagligen måste dela för att det ska passa. Däremot tror jag att acceptans är en bristvara som alltför ofta gör att vi skapar oss förutfattade meningar och inte ger saker och ting en chans. Det låter väldigt enkelt när man skriver det såhär, men att släppa taget om gamla uppfattningar och skaffa sig en ny viewpoint är lättare sagt än gjort. Men ändå så viktigt! Jag tror stenhårt på min teori att man hamnar i toffelsoffan om man blir alltför bekväm med sin förutsägbara vardag och förhållande där allting hela tiden väger jämnt. Jag vet inte hur många gånger som vänner i dejtingfasen (including myself) har påpekat att "han är ju sån och sån, sen gillar han det och det, det kommer ju aldrig att funka!" Nu råkade jag vara proppmätt på mitt gamla liv och därmed väldigt öppen för något nytt när jag gick in i mitt förhållande.

Jag förstår att graden av acceptans och öppenhet är väldigt varierande, men va fasen, vill vi verkligen dela liv, vardag, säng och julklappar med någon som är en kopia av oss själv? Vad är spänningen med det? Nej, lite acceptans och tålamod tack! Ska det vara så svårt?