Singellivet, en gåta?

Har en hel del vänner och bekanta som befinner sig i singellivets värld. Ännu en gång har jag funderat över detta bottenlösa och outtömliga ämne. Men det finns mycket att analysera och skrynkla hjärnan över! Singellivet är en spännande, i både positiv och negativ bemärkelse, värld att både utforska och betrakta på avstånd. För tillfället är jag betraktaren. Jag har, efter ett samtal med en några år äldre släkting, kommit fram till att livet som singel inte skiljer sig speciellt mycket även om man är 17, 22 eller 30. Skönt, tycker jag! Om jag någon gång kommer ut på marknaden igen (som en vän till mig så fint beskrev det en gång) vill jag känna igen mig!

Trots att singlar och förhållanden lever i samma värld tillsammans lever de på helt olika sätt och enligt helt olika spelregler. De befinner sig inte ens på samma spelplan. Enligt mig är singellivet ett spel rakt igenom, vare sig man vill eller inte. Reglerna är dock jävligt diffusa och de byts ut lika fort som det kommer nya, det är omöjligt att hänga med. Varje person har en egen uppsättning beroende på tidigare erfarenheter och inställningen till dejting. För de flesta skapar det här en osäkerhet. Vad ska hända nu? Vem tar nästa steg? Blir det ett nästa steg? Samtidigt kan jag tycka att det är osäkerheten som gör singellivet så spännande. Den gör att vi hela tiden vill ha mer... Det är som ett vågspel. Får vi bara en liten retning eller bekräftelse fortsätter spelet. Om däremot osäkerheten väger tyngre backar vi och söker spänning på annat håll istället, rädda för att förlora mot vår motspelare.

När vinner man då? Är det när man hittat rätt i dejting-djungeln? Nä, knappast! Först måste man lägga de avgörande straffarna. Det är här ens självförtroende och känslor setts på sin spets för prövning. Det tar ofta lång tid innan man kommer hit. Det är ju inte förrän man bestämt sig och vågar ta steget fullt ut och ge det hela en chans som man för första gången får det svart på vitt. Så länge man lever singelliv och dejtar finns det ju inga regler att följa och då lever man ju lite på hoppet. Att våga chansa eller inte är ett beslut som tenderar att skjutas framför en så länge som möjligt. Helst vill man att den andra ska ta det där steget först så man kan välja sedan.. en aning ego, jag vet. Trots att livet som singel styrs av alla dessa otaliga och suddiga regler ger dem oss en bekvämlighet att slippa ta ställning. Samtidigt som vi söker efter ett ställningtagande är vi nöjda med det där oseriösa som ständigt hungrar efter mer. Och trots att vi själv är osäkra vill vi att den andra ska avguda oss, dubbelmoral ut i fingerspetsarna! Men så fungerar det...

Att våga släppa taget om sin kammare, blotta sina känslor och skapa sig ett room for two är en lång väg, dit glider man inte på en räkmacka. Jag tror det handlar om att våga chansa. Det låter verkligen lätt när man skriver det såhär. Samtidigt vill man inte bli bits and pieces för att den andra står kvar när man själv hoppar. Önskar verkligen att jag hade ett svar på vad som händer härnäst, tyvärr har jag inte det. Men så mycket vet jag att det finns inga fallskärmar, däremot är jag själv ett levande bevis på att våghalsiga chansningar kan leda fram till mirakel!