Väldigt Schwedish

Äntligen är man tillbaks i vardagen igen efter en neverending tentaperiod. Känns skönt att få andas frisk luft istället för biblioteksdamm varvat med instängd 1:a med disk och tvätt som växt på hög. Eftersom vi har några dagar off passade jag på att åka hem till föräldrarna på en snabbvisit. Så fort jag kom på tåget märkte jag att jag var tillbaks i vardagen utan att den förändrat sig. Jag blir så trött, varför är vi så jäkla svenska? Så fruktansvärt anonyma, instängda och bittra. Alla suckar och undviker att titta på varandra. Jag pluggade in min mp3-spelare och betraktade alla med poppigt glada Concretes sjungandes för mig, men jag vet i tusan om det blev bättre. Jag hoppas innerligt att det var snöblasket, regnet i luften och den kalla torsdagskvällen som gjorde att folk hängde läpp ända ner till golvet på perrongen. En mamma försökte hålla reda på sin skrikande unge, jag hann tänka tanken att jag aldrig vill ha barn. En kille vägrade släppa blicken från golvet, som om där fanns något intressant i allt det smutsiga blasket. En tjock tant satt och åt choklad och blev ännu tjockare. What a wonderful world. Visst, vi kan alla ha dåliga dagar och våra up'd and down's, men hallå!!! alla kan väl inte ha det samtidigt?!

Jag antar att jag inte såg mycket bättre ut själv, men jag vet i alla fall med mig att jag är en ganska positiv människa. Upplevde samma sak för några veckor sedan när jag klev på tåget släpandes på en snowboard och en stor bag. Med min läng (1,60) var det inte helt lätt att ta sig fram i gången på tåget utan att stöta till någon, för det är ju också förbjudet i Sverige. Så fort jag råkade stöta till någon eller mötte några som fick ställa sig vid sidan så att jag kom fram hördes suckar och sura miner. "Fan va jobbig hon är som ska släpa en stor snowboard på ett tåg"... Jag kunde läsa deras tankar. Att hjälpa mig att slänga upp väskan på hyllan finns inte med på kartan. Istället stirrar folk bara som om de hade käkat glo-soppa och tittebullar!Till slut reste sig en utomordentligt trevlig herre och sträckte ut en hjälpande hand. Tror ni han var svensk? Givetvis var han tysk... Resten av resan ägnade jag åt att prata med tysken om hur trevligt Sverige är (enligt honom). Jag hade inte mage att komma med motargument, jag lät honom behålla sin bild av Schweden.

Kanske är det bara jag som inbillar mig eller ser i syne. Det kanske rent av är jag som tagit på mig de mörka glasögonen och ser allt i bitterskala. Vare sig det är verkligheten jag ser eller mina förutfattade meningar som spelar mig ett spratt så hoppas jag att någon sticker hål på dem snart och bevisar motsatsen. Jag hatar att behöva säga att svenskar är så jävla svenska, men än så länge verkar det stämma.