Det perfekta vänsterprasslet

Jag erkänner, jag har fastnat i fällan, känt fjärilarna i magen, tappat fotfästet och för en stund känt mig hög. Men plötsligt nyper någon mig i armen. Jag blir irriterad, någon har väckt mig efter att the time of my life tagit fart. Det är jag själv som knackar mig på axeln, det är jag själv som försöker erbjuda en hjälpande hand. Plötsligt inser jag att jag släppt taget, prioriterat bort en del av mig själv, förändrats och lagt gamla drömmar på hyllan. Och allt på grund av ett skenande hjärta.

Jag är, som många andra, en sucker för romantik och blir aldrig riktigt mätt, jag vill hela tiden ha mer. Kärleken är en drog och jag är addicted och för längesedan förlorad. Trots att vi lever i lyckliga förhållanden upplever vi att det inte är tillräckligt, vi vill ha något mer och det är något som saknas för att vi ska känna oss helt till freds. Men vad? Alla pusselbitar ligger på plats och ändå saknas en bit. Jag letar frenetiskt efter fler dörrar att öppna. Jag har allt jag behöver men ändå vill jag ha mer.

Plötsligt kommer jag till insikt, det är ju mig själv jag saknar. I samma stund som jag tappade fotfästet och slog i huvudet i Amor glömde jag för ett ögonblick bort vem jag är. Många gånger gör kärleken oss blåögda och vi har förmågan att lägga en del av oss själva på hyllan, det är en underbar känsla men nu är det hög tid att plocka ner det därifrån. It takes two too tango och nu är det dags för mig att sluta låta mig föras. Fast eftersom jag inte kan stegen valde jag en annan väg att gå…

För att stilla min hunger av jag vet inte vad har jag valt otrohet. Så, nu var det sagt och gjort. Sanningen är att jag vänsterprasslar med mig själv så ofta jag bara kan. Jag glömmer bort tid och rum, släpper taget och låter mig förloras i min egen värld och tillåter mig att göra allt det där jag inte vågar göra inför någon annan. Efteråt har jag varken ångest eller dåligt samvete. Alltför länge har jag och säkert många andra levt i en drömvärld, totalt uppslukad av kärleken och den trygghet den inger. Men mig lurar den inte längre. Amors pil hängde upp mig på väggen men nu har jag sakta men säkert dragit ut den, landat, återfunnit balansen och ändå fått hjärtat i behåll. Otrohet behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, fråga mig! Jag är min egen secret lover och jag har inga planer på att avbryta den här affären, den risken tar jag.

Bra där, Glenn!

Nog för att jag aldrig varit något fan av Glenn Hysén, men jag vill ändå passa på att ge honom en eloge för sitt invigningstal på Pridefestivalen (finns att läsa på aftonbladet.se). Han ger homofobin inom svensk idrott en känga och, ännu viktigare, säger klart och tydligt att han tänker kämpa för att den ska utrotas och alla utövare ska våga visa vilka de är, oavsett läggning. Tack Glenn, det behövs verkligen. För visst är det väl lite underligt att det inte finns en enda homosexuell fotbollsspelare på elitnivå på den här planeten?

Eller är det så underligt? Njaaa... idrottens värld bygger ju ofta på en ganska tuff och rå inställning, att inte vika sig och ställa upp för laget, att inte avvika och vara pålitliga. Och eftersom homosexualiteten stämplats som både konstig och mesig är det inte konstigt att förutfattade meningar uppstått och de petats från laguppställningen. Men är det någon som skulle kunna bryta den här "trenden" så är det väl ändå idrottens ledare?

Små barn som tidigt får på sig träningskläderna och blir en i laget får en fostran som säkert kommer sätta spår för resten av livet. Oavsett ålder och sport kommer tränarna alltid att spela en nyckelroll som förebilder och fostrare. Varför då fostra dem till män med homofobi som inte tycker bögar platsar i laget? Kanske förstår inte tränarna själva vilken roll de faktiskt spelar för sina utövares inställning och attityd till saker och ting. "Kom igen, spela inte som kärringar" vad säger det egentligen?

Jag har läst boken "Kom igen, gubbar" som gör en ordentlig analys av manligheten och uppfostran inom pojkfotbollen. Jag måste säga att det skrämmer mig lite vilken status den får bland föräldrar när man upptäcker vad den många gånger trycker in i skallen på spelarna. Tränaren dyrkas inte bara för att han kan lära dem dribbla och nicka, han dyrkas även för den han är och det han säger, tycker och tänker. Är vi medvetna om detta?Glenn Hysén sa några väl valda ord:

"Alltför få av oss som älskar idrott orkar ifrågasätta idrottens värderingar.Därför har vi vuxna inom idrotten ett särskilt ansvar för att fostra alla unga tjejer och killar i ett tillåtande och fördomsfritt klimat. Ett klimat som ska bidra till att fler vågar vara öppna med sin sexuella läggning och sin könsidentitet. Och jag lovar att dra mitt strå till stacken och vara en sådan tydlig förebild för att fler ska känna sig trygga och våga vara stolta."

Låt nu inte detta bara bli tomma ord. Keep it up!

Hej Linda, eller?

Till min stora förtvivlan (lycka?) insåg jag för några dagar sen att min bloggtorka inte är den enda torkan som råder. Nu när regnet öser ner dag ut och dag in verkar ju folk gnugga geniknölarna lite för hårt, åtminstone verkar ju den där Brinkenstierna fått någon typ av skada. Okej att min världens-minsta-lokaltidning skriver om fåglarna på torget. Okej att Nyheterna inte har annat att rapportera om än den regniga sommaren, men kom igen, en dokusåpa om Linda Rosing och Fadde. Kom och hjälp mig och dö, please! Jag skulle mer än gärna vilja se på programidén och vilken som är den tänkta målgruppen. Visst, det finns ju folk som ser på allt som går på tv, oavsett, men vem bryr sig egentligen om "The Bitch Tour" (väldigt genomtänkt namn må jag ju säga). Okej, jag ska inte sitta här och klanka ner på de som kommer att följa Lindas bröst-och-supa-show, jag har själv varit en slav för dokusåpan "NewlyWeds", men det var då. Kommer inte "The Bitch Tour" lite sent? Visst, vi tv-tittare verkar ju aldrig få nog av andras privatliv, men det här är ju knappast en unik programidé. Dessutom fick vi väl se liiiite mer än vi kanske egentligen ville av Linda när Big Brother gick? Jag undrar, finns det verkligen något mer att bjuda på? Hmm... hon är väldigt mångsidig i sådana fall den där Linda.Linda Rosing själv påstår ju att allt handlar om pengar och att det är därför de tackat ja. Pengakåt som jag är tycker jag väl i och för sig att hon har en poäng. Men har hon funderat på hur mycket pengar hon lär få behöva lägga på all skit hon kommer att få för det här? Jag överväger att be till Gud att storyn om Lindas och Faddes barturnéer blir sågad och stoppad innan den når sändningstid. Nej, "The Bitch Tour" lär knappast bli mitt nya intresse, jag får helt enkelt återgå till att räkna foppatofflor (seriöst, jag måste skriva ett inlägg om dem snart!)

Hur tänkte du nu Per?

Någon som läst om det nya partiet som vill införa totalförbud på aborter? Själv blir jag ju mörkrädd när jag läser om initiativtagaren Per Kronlid. Hur tänker han egentligen? Han och hans lilla vän Joseph Christenson "vill föra en politik som är frukten av bön och guds vilja" (citat från DN). Personligen får jag ju kalla kårar på ryggen...Det kanske är lätt för mig, som inte tror på något som har med Gud att göra, att döma de här personerna och tycka att de för en helt galen politik. Att abort är en modern nymodighet är kanske fel att säga, men att vara emot abort känns för mig både förlegat och omoraliskt. Jag förstår och accepterar att folk tycker olika och inte alltid som jag, jag vet även att sådana här ståndpunkter för många grundar sig i både traditioner och kulturer som inte rubbas i första taget, men samhället är idag inte som det var förr. Att skaffa barn är idag inte högsta prioritet för alla. Kvinnan har lite fler roller och "uppgifter" än förr, till Per Kronlids stora förfäran kanske? Sorry att jag tar i, men jag tycker hans ställningstagande är sjukt. Vi accepterar ju en rad olika preventivmedel, men vad händer om och när något går fel? Och för att vara lite extrem, men vem tar ansvar för barn som blir till på grund av våldtäkter och liknande? - Någon måste stå på de ofödda barnens sida och det måste finnas ett parti som vågar stå för det, säger Per Kronlid. Innebär det att Per Kronlid själv ska ta hand om de oönskade barnen?? Enligt honom ska man genom totalförbudet värna om livets okränkbarhet. Som kontring ställer jag frågan, är det inte mer kränkande att inte kunna ta hand om sitt barn? Är det inte ännu mer kränkande för barnet att inte få en lycklig och bra uppväxt?Självklart måste man ta ansvar för sina handlingar och vara medveten om att det faktiskt finns ett orsak-verkan-förhållande som kan resultera i att ett barn blir till, men ibland gör man misstag och ibland inträffar the unexpected. Är det inte då bra att det faktiskt finns nödlösningar? Det handlar inte om mord, det handlar om att förhindra en i många fall olycklig uppväxt för ett oskyldigt barn. Det är väl bättre att kunna göra en abort än att sätta ett oönskat barn till världen? Är det inte bättre att skydda barnet från att få en dålig uppväxt? I mina ögon vore det ännu mer orättvist. Smärta vs. smärta, men för mig är det solklart att abort är lindrigare än en olycklig och orättvis uppväxt.

Personlighet föder opersonlighet

Opersonlighet, knappast ett ord som klingar positivt, men ett väl så bra ord för att förklara den värld som jag upplever. Man brukar ju prata om vad som är typiskt svenskt, typ prata om vädret, klaga och gå runt i sin egen bubbla utan att komma någon för nära. Frågan är om det är så himla svenskt, snarare ett I-landsproblem tror jag. Jag gillar inte att genralisera, men visst är det väl så. Jag är inte bättre själv. Jag bor på fjärde våningen och åker oftast hiss, men råkar någon annan stå och vänta när jag kommer in i entrén så tar jag ju trapporna. Varför är det så?

Vi ger dem vi möter på gatorna en snabb blick, men sällan ett leende eller en hälsning. Främlingar hälsar man inte på, så enkelt är det, men vi hade väl inte dött av att möta någons blick med en levande min once in a while? Vi blir så fruktansvärt opersonliga när vi gör något på egen hand bland människor vi inte känner. Många gånger känns det som att främling = fiende. Det vi inte vet något om är vi misstänksamma mot och inställningen ändras inte förrän motsatsen bevisats. Och visst är väl samhället många gånger som gjort för att vi ska klara oss på egen hand. I tunnelbanan har vi varsin Metro eller PunktSE, finns ju ingen anledning att prata då. Folk stirrar hellre ut genom fönstret på tunneln som susar förbi än att möta någons blick på sätet mittemot. Med mp3-lurarna i öronen får vi ingen anledning att lyssna på någon. Det blir som en markering till att man varken vill höra eller se. Man blir nästan förvånad när någon okänd tilltalar en på bussen eller gatan, folk tror det är något fel på en om man inte kommer med någon konkret fråga, typ frågar efter vägen. Hur skumt är inte det?

Visst är det väl trevligt med alla saker och ting som är mobila och praktiska, men borde vi inte gå miste om väldigt mycket på grund av den här distansen vi håller till allting? Genom att fler och fler prylar görs personliga och mobila växer opersonligheten i samhället. Det kommer självklart alltid att vara trevligare att prata med någon face2face, men möjligheterna att slippa det bara växer. Jag tycker såklart det är bra med utveckling och framsteg, men vi får inte glömma vi faktiskt är en del av något större och att allting inte kan göras på egen hand.

När lagom inte längre är bäst

Det brukar ju heta att lagom är bäst, frågan är hur duktiga vi är på att hålla fast vid lagom? Själv lider jag ju av mycket-vill-ha-mer-syndromet vad det än gäller och jag vågar nog påstå att jag inte så ensam om det. Jag har svårt att bara låta någonting vara och tänker alltid att om jag gör det här nu, så får jag tid till nåt annat senare. Problemet är att jag aldrig tar mig den där tiden sen, jag hittar alltid något nytt att göra eller ändra på. När skolböckerna ligger på hög och stirrar hotfullt på mig kan jag alltid hitta en miljon andra saker som vore roligare att ta mig an, men när jag väl har tid till det där andra gör jag inte det. Att bara göra ingenting existerar inte riktigt i min värld.

Somliga skulle väl kanske inte direkt se det här som ett problem, men jag är ett levande bevis på att det faktiskt kan vara det. Att aldrig känna av när något är lagom kan bli ganska jobbigt i längden då det handlar om så mycket mer. Det handlar till exempel om att inte våga lita på att man gjort tillräckligt för sig själv eller att man är tillräcklig för någon annan. Overkill med andra ord... I ett förhållande innebär detta väldigt ofta att man försöker för mycket. Så fort något inte är helt perfekt funderar man och försöker hitta lösningar på något som kanske inte ens är ett problem, utan bara en dålig dag. Samma sak kan gälla för vänner. Minsta lilla antydan till irritation hos en vän kan skapa en hel story med tänkbara anledningar. Ofta hinner de inte omvandlas från tankar till ord innan man inser att man oroat sig i onödan, men det blir nog så påfrestande. Jag säger inte att vi att vi alltid ska leva i lugn och harmoni, det behövs en liten portion drama då och då för att vi ska känna att något händer. Det farliga är när vi skapar drama för att vi inte kan hantera att något "bara" är lagom.

Det finns säkert många som känner igen det här och skulle kalla det för ett tråkigt förhållande när man känner att man måste leta efter anledningar till förändring. Visst, i vissa fall är det absolut så, men i precis lika många fall tror jag det handlar om att man blir osäker på situationen när den är felfri. Vi är vana vid att vara lite kritiska och hantera olika dispyter i alla sorters relationer. Att bara låta något vara är alltså lättare sagt än gjort, men när man väl lyckas stanna upp och bara känna efter här och nu är de stunder man uppskattar och minns bäst i efterhand. Det är väldigt sällan vi tänker tillbaka på våra små tvister och tycker att de verkligen var värda besväret. Tyvärr verkar det dock som om vi då och då pressas av tanken av att det ständigt måste hända något och att vi har för bråttom för att vara spontana.

The perfect match, finns den?

Den stora kärleken, livskamrat och soulmate. Finns det verkligen en perfekt passande andra hälft där ute för alla? Och om denna någon verkligen finns, hur många bitar är vi beredda att flytta för att få dem att passa?

Först och främst måste jag säga att jag inte riktigt tror på den här idén om the one and only. Det finns såklart mer än en, det handlar istället om hur mycket man är beredd att kämpa för att få bitarna att passa. Sen låter ju ordet "kämpa" lite sådär, romantiskt som jag är vill jag inte se på kärleken som den eviga kampen. Självklart måste man anstränga sig lite, men tror man på det man har ser man det inte som uppoffringar utan som kompletteringar, det vill säga att ge och ta.
Det finns de som letar och letar och redan har en bild av den perfekta andra hälften. Jag har många vänner som är trötta på singellivet, ändå går dejt efter dejt bara dem förbi. Självklart måste man känna något för att kunna bygga vidare på. Jag dömer absolut ingen, dejtingvärlden är en jäkla djungel! Men ibland kan jag tycka att de inte put in that extra effort, de är helt enkelt inte beredda att satsa det där lilla extra. För många har det blivit nästintill en vana, de letar efter egenskaper som de inte gillar hos den andra för att ha något att skylla på. Jag vet inte vad det här beror på, rädsla kanske? Rädslan för att behöva släppa taget om det man har för sig själv och låta någon annan in? Sen finns det ju självklart situationer när jag står helt på mina vänners sida och tycker de gör rätt som drar sig ur innan det är för sent. För ja, det kan faktiskt gå för långt. Jag har en kompis som hookade upp den perfekta gentlemannen. Han såg bra ut, hade stabilt jobb och visste vad han ville. (vet inte om det här är bra kriterier, men men...) Och det var väl egentligen där problemet låg. Killen hade fått ärva en herrgård i Skåne och där hade han planerat att bo resten av sitt liv. Min kompis hade med andra ord inte så mycket att välja på. Ville hon ha honom var det livet på landet som gällde. Tack men nej tack, bonde söker fru fick fortsätta att bo själv på sin gård.

Bör man ha en maxgräns för vad man kan tänka sig att offra för att få det att fungera? Det låter ju inte heller så kul? Jag är bara så trött på detta eviga sökande utan att man själv är beredd att ge något för att få något. Självklart ska man vara kräsen och inte tacka ja till vad som helst, men man ska heller inte tro att the perfect match kommer serverad på ett silverfat. Vad som än sägs om kärlek vid första ögonkastet tror jag inte att det är samma sak. The perfect match finns i alla lyckliga förhållanden, men det är något som kommer med tiden som ett resultat av att ge och ta.

Tack, men nej tack, Ebba!

Jag såg för ett par dagar sen en intervju med Ebba von Sydow. Än en gång fick jag det bevisat att den här tjejen inte är my cup of tea. Jag antar att många redan här skulle tro att jag drabbats av avundsjuka och inte kan glädjas åt andras framgång. Jag kan försvara mig med att jag har lite tyngre argument än så. För det första tycker jag det är kul att en ung (och framförallt) tjej har gjort karriär i en så tidig ålder och verkligen tagit för sig, sånt behöver vi mer av! MEN när hon väl klättrat så högt och fått så många att lyssna, varför inte säga nåt vettigt??? Vi kan ju börja med hennes karriär som chefredaktör för Vecko Revyn. Så vitt jag vet har Vecko Revyn varit uppskattad inte minst för att de alltid erbjudit tips, råd och mode som vi vanliga döda faktiskt har råd med. Ebba däremot förändrade ju det här radikalt och satsade på modeuppslag i stil med Elle. Att hon själv är modell för sina modereportage är ju pricken över i:et. Samma sak gällde när de gjorde bäst-i-test av olika produkter. Medan de andra i testpanelen skrev sakliga och objektiva recensioner, skrev alltid Ebba "den här produkten tycker jag, Ebba, är jättebra..." But why? Vi är väl som läsare inte intresserad av vem på redaktionen som provat den, vi vill ju bara höra omdömmet och vilket betyg den fick. Hos Stina Dabrowski pratade hon på om hur hon var en av dem som lanserade Paris Hilton-konceptet i Sverige, vilket i sig har visat sig vara en väldigt lyckad idé, men i samma stund tänker jag: no shit, Ebba är ju för fasiken Sveriges egen Paris Hilton. För mig känns det lite B när hon pratar om Paris och egentligen syftar på sig själv. Sen har vi det här med klassbegreppet. För att tillhöra släkten Von Sydow borde hon skämmas över hur hon hanterar innebörden av arbetarklass, som hon så fint påstår att hon tillhör. När hon bygger sitt argument på att hennes familj "alltid har arbetat väldigt hårt" har jag lust att ta fram wipe and clean och sudda bort henne från min värld. Det handlar väl knappast om att arbeta hårt? Jag kan tipsa henne om både en och två böcker som förklarar klassbegreppen väldigt basic och som hon antagligen borde läsa innan hon uttalar sig om det här fler gånger. Tjejen har ju för tusan en månadslön på 50 000 kr (till Janne Josefssons stora förtvivlan som tjänar detsamma), lever lyxliv och bloggar om mode och kändisskvaller! Hennes kommentar till detta borde gå till historien: det kan vi väl vara värda! Väldigt chict sagt. Återigen, jag är verkligen mot Sveriges visa-inte-att-du-är-framgånsrik-anda, men vad är det för jäkla svar? Jag unnar Ebba all framgång, men snälla, låt mig som läsare få lite vettiga saker i gengäld då.Jag är ledsen, men jag är inte så imponerad. Visst, tjejen kan skriva och hon vet säkerligen vad hon pratar om när det gäller kändisar och mode, men låt det stanna där då. Det behövs lite mera hjärna och lite mindre blond för att jag ska köpa hennes idéer. Jag förväntar mig lite mer eftertanke och smarta svar på tal av en tjej som enligt sig själv har ett dygn á 28 timmar.

I goda vänners lag... eller bara som på den gamla goda tiden?

Så har man varit hemma på ännu en reunion med sina gamla kompisar. Påsk och jul är typiska högtider när folk återvänder hem och man träffas för en kväll, och det är minst sagt något speciellt med de här kvällarna. Man vet vilka alla är, man vet att alla är hemma, man vet att alla komer att träffas, men man vet inte längre var man har varandra.

För min egen del är jag dålig på att hålla mig uppdaterad om vad som händer och vart alla tar vägen. Det blir nästan pinsamt när man måste fråga om sådant som förut varit så självklart. Samtidigt vet jag ju att det är lika för alla... But still, reunions innebär blandade känslor. Man är glad över att träffa alla igen, samtidigt som man känner sig obekväm för att vänner och ex blivit främlingar. Lösningen tycks alltid vara densamma; en fest och några glas alkohol som som tänjer ut vår åtsittande osäkerhet, plockar fram minnen på både gott och ont och gör oss till bästisar igen för en natt! Allting känns som förut och det riktiga nuet är plötsligt som bortblåst. Det blir en intensiv kväll när typ fyra månader ska tas igen på några timmar. Dagen efter är det återigen total radioskugga och man hörs knappt av förrän nästa högtid börjar närma sig. Varför är det såhär?

Nu menar jag inte att det här ?spelet? är något negativt. Gymnasietiden kan ju självklart inte vara för evigt och alla kan inte välja att gå åt samma håll. Det blir omöjligt att hålla kontakten lika bra med alla och man hittar ju nya vänner, pojk- och flickvänner som man hellre prioriterar. Man får nya intressen som förändrar och utvecklar en själv och som gör att nya mönster föds och gamla bryts. Det här verkar dock vara något som kan sticka lite i ögonen på folk. Å ena sidan vill man att ens gamla vänner ska stay the same så man vet var man har dem. Å andra sidan tycker man att de är no-lifers om de inte kommit någonvart sen man såg dem sist. En aning dubbelmoral. Kanske beror det på att man själv är rädd för att vara den som förändrats minst och bli stämplad som en jäkla bakåtsträvare. För jag tänker ju inte sticka under stolen med att det förekommer lite tävlan om vem som gör häftigast grejer nu för tiden, vem det går bäst för och vem som överraskar mest! Ändå håller man minen, rädd för att förstöra ?stämningen?, rädd för att förlora det man en gång hade och för stunden tror att man har igen. Detta tyder ju på att det man hade för några år sedan med alla faktiskt fortfarande är värt väldigt mycket. Alltså har vi kanske inte förändrats så mycket som vi många gånger vill tro... Eller så är vi bara jäääävligt flexibla!

I rättvisans namn?

Läste precis Aftonbladets rubriker och fastnade på den som handlar om en skadeståndsbegäran på 35 miljoner. Det handlar om obducenten och allmänläkaren i utredningen på mordet på Catrine da Costa. Förstår att det här inte är lika upprörande för dem som inte läst om och intresserat sig för fallet, men för oss som har det sticker det lite i ögonen när de två läkarna vill ha 35 miljoner i skadestånd från staten för all uppståndelse som förstört DERAS liv! Jag tänker inte ta ställning här och nu, men det är ju inte någon överdrift att säga att de flesta bevisen pekar på att de två läkarna varit inblandade i allra högsta grad. Det är inte heller någon överdrift att kalla den här utredningen för en av Sveriges klantigaste. Deras kära ombud tar deras parti genom uttalandet i Aftonbladet "Dessa stackars oerhört förföljda läkare har ju fått sina liv förstörda." Och vad tror han att da Costas närmaste och de andra som fick lida pin har fått då? De lär ju knappast känna lättnaden av upprättelse och förståelse. "I en rättsstat får det inte vara möjligt att en friande dom i brottmål leder till en social katastrof för de frikända" heter det tydligen. Återigen tror jag att flera av de inblandade och drabbade upplevde en minst lika stor katastrof som de båda läkarna. Men vem tar deras parti för att den här utredningen ska få ett värdigt slut med en rättvis dom? Nu är fallet sedan länge preskriberat och ingen har dömts för mordet. Jag säger inte att de inte förtjänar ett värdigt liv utan förföljelse och självklart ska ingen dömas mot sin oskyldighet, men bevisa för mig att de är oskyldiga då. Bevisa för mig hur alla vittnesmål och allt bevismaterial kan förklaras utan deras inblandning. Jag är idel att höra... men jag är inte så sugen på att någon "rättsstat" ska ge dem ett skadestånd på 35 miljoner som plåster för såren när så många andra fått och fortfarande får lida utan att någon betalar för deras förstörda liv.

Lite acceptans, tack!

The perfect match? Finns den? Jag brukar alltid hävda att olikheter är bra i ett förhållande. I mina ögon är de tråkigaste paren (tofflarna) de som bara umgås med varandra. Det här måste ju leda till att man inte gör ågonting på egen hand, man har inget att prata om, man sitter hemma på soffan o blir tjocka utan att bry sig eftersom man har tryggheten av att ha varandra. Lite generaliserat, men va fan... Jag är så trött på dessa människor som inte kan göra något på egen hand, måste ta den tidiga bussen hem för att pojkvännen väntar eller inte kan följa med eftersom hon/han ska ha myskväll. Suck! Jag vägrar att ha ett sådant förhållande. Nu råkar jag umgås väldigt mycket med min pojkvän eftersom vi bor grannar, men det innebär inte att vi hindrar varandra från att ha ett eget socialt liv vid sidan om.

Nu relaterar jag till mig själv, men mitt förhållande bygger från början på ganska många olikheter och skilda intressen. Från början såg jag inget annat än dessa, men efter ett tag när jag började våga chansa och släppa taget märkte jag att det var ju detta som gjorde det hela så intressant. Jag var inte van vid det här eftersom tidigare förhållanden och vänner funnits i min närhet sedan lååååångt tillbaka. Måste verkligen framhäva hur underbart det är att få någon ny människas ögon på sig och att bli sedd ur ett nytt perspektiv. Det låter säkert som en klyscha, men de olikheter vi bär på tar fram helt nya sidor hos mig som jag aldrig tänkt på eller något påpekat för mig förut. Jag tror det är superviktigt att man vågar ge sådana här situationer en chans. Enligt mig är olikheter jätteviktigt för att ett förhållande ska utvecklas och gå framåt. Man tvingas höra och se något annat. Det här leder ju vidare till att man faktiskt har något att prata om, dela med sig av, att lära och upptäcka. Att man är intresserad och mottaglig för nya insikter och perspektiv är ju självklart en förutsättning (som tyvärr inte alla är)... Det handlar om personlig utveckling, att kunna acceptera olika intressen.
Jag säger inte att vilka pusselbitar som helst går att sätta ihop, det finns självklart vissa grundläggande värderingar man antagligen måste dela för att det ska passa. Däremot tror jag att acceptans är en bristvara som alltför ofta gör att vi skapar oss förutfattade meningar och inte ger saker och ting en chans. Det låter väldigt enkelt när man skriver det såhär, men att släppa taget om gamla uppfattningar och skaffa sig en ny viewpoint är lättare sagt än gjort. Men ändå så viktigt! Jag tror stenhårt på min teori att man hamnar i toffelsoffan om man blir alltför bekväm med sin förutsägbara vardag och förhållande där allting hela tiden väger jämnt. Jag vet inte hur många gånger som vänner i dejtingfasen (including myself) har påpekat att "han är ju sån och sån, sen gillar han det och det, det kommer ju aldrig att funka!" Nu råkade jag vara proppmätt på mitt gamla liv och därmed väldigt öppen för något nytt när jag gick in i mitt förhållande.

Jag förstår att graden av acceptans och öppenhet är väldigt varierande, men va fasen, vill vi verkligen dela liv, vardag, säng och julklappar med någon som är en kopia av oss själv? Vad är spänningen med det? Nej, lite acceptans och tålamod tack! Ska det vara så svårt?

The game continues

Som vi alla vet präglas singellivet av en osäkerhet värre än katten som går runt het gröt. Men vad händer när man vågat ta det där steget ut, blottat sig och vågat chansa? Tar det slut när man får kärleken besvarad? Går man i mål på en oavgjord förstaplats? Många skulle säkert hävda det, men inte jag?

Jag befinner mig sedan ett par månader tillbaka i ett förhållande. Jag kan inte svara för hans del, men för min egen del springer jag garanterat fortfarande kvar på spelplanen. Möjligtvis har vi bytt till ett annat spel med nya regler. Plötsligt blir det väldigt tydligt vad man får och inte får göra, det finns något som är rätt och fel. Reglerna är oftast väldigt självklara och osäkerheten går inte att dölja eller bortförklaras.

Eftersom vi är på tok för fega för att prata face 2 face har vi ju vår kära mobiltelefon till hjälp idag, vilken tur! Ingen har väl missat mobilföretaget 3?s reklam där killen, som efter ett bråk, sitter utanför rummet och skickar sms till sin tjej som sitter där inne. Ett litet förlåt i ett sms var lösningen på deras fight. Jag tycker det här är ett lysande exempel på ett av alla spel som förekommer i ett förhållande. Jag är precis likadan, speciellt när jag har mina sämre dagar. Har jag skickat ett sms blir jag nästan irriterad när jag inte får svar. Och får jag inte svar kan jag analysera anledningen till det en hel natt. Det här resulterar ju oftast i att man får ett sms morgonen därpå där den andra skriver att han hunnit somna eller så. Det sjuka är man nästan blir besviken att det inte berodde på något annat när man legat sömnlös och kokat ihop den ena historien efter den andra.

Samma sak gäller när man hamnat i en situation som man vet kommer att leda till en diskussion eller kanske till och med bråk. Eller när min fantasi som vanligt skenat iväg och skapat en förutfattad mening över hur någonting ska bli eller utspela sig. I sådana situationer kan jag i förväg fundera ut hur hela dialogen kommer att se ut och förberett mig med en massa ?smarta? svar på tal. När utfallet sedan inte blir så (ungefär 90 procent av fallen) blir jag grymt besviken och arg för det istället. Jag förvandlas till den långsinta snorunge som vägrar ha fel fastän jag vet att jag egentligen har det. Men skam den som ger sig, eller?
Shit vilken brud man är ibland? Men som ni ser, alla singlar där ute, spelet fortsätter!

Singellivet, en gåta?

Har en hel del vänner och bekanta som befinner sig i singellivets värld. Ännu en gång har jag funderat över detta bottenlösa och outtömliga ämne. Men det finns mycket att analysera och skrynkla hjärnan över! Singellivet är en spännande, i både positiv och negativ bemärkelse, värld att både utforska och betrakta på avstånd. För tillfället är jag betraktaren. Jag har, efter ett samtal med en några år äldre släkting, kommit fram till att livet som singel inte skiljer sig speciellt mycket även om man är 17, 22 eller 30. Skönt, tycker jag! Om jag någon gång kommer ut på marknaden igen (som en vän till mig så fint beskrev det en gång) vill jag känna igen mig!

Trots att singlar och förhållanden lever i samma värld tillsammans lever de på helt olika sätt och enligt helt olika spelregler. De befinner sig inte ens på samma spelplan. Enligt mig är singellivet ett spel rakt igenom, vare sig man vill eller inte. Reglerna är dock jävligt diffusa och de byts ut lika fort som det kommer nya, det är omöjligt att hänga med. Varje person har en egen uppsättning beroende på tidigare erfarenheter och inställningen till dejting. För de flesta skapar det här en osäkerhet. Vad ska hända nu? Vem tar nästa steg? Blir det ett nästa steg? Samtidigt kan jag tycka att det är osäkerheten som gör singellivet så spännande. Den gör att vi hela tiden vill ha mer... Det är som ett vågspel. Får vi bara en liten retning eller bekräftelse fortsätter spelet. Om däremot osäkerheten väger tyngre backar vi och söker spänning på annat håll istället, rädda för att förlora mot vår motspelare.

När vinner man då? Är det när man hittat rätt i dejting-djungeln? Nä, knappast! Först måste man lägga de avgörande straffarna. Det är här ens självförtroende och känslor setts på sin spets för prövning. Det tar ofta lång tid innan man kommer hit. Det är ju inte förrän man bestämt sig och vågar ta steget fullt ut och ge det hela en chans som man för första gången får det svart på vitt. Så länge man lever singelliv och dejtar finns det ju inga regler att följa och då lever man ju lite på hoppet. Att våga chansa eller inte är ett beslut som tenderar att skjutas framför en så länge som möjligt. Helst vill man att den andra ska ta det där steget först så man kan välja sedan.. en aning ego, jag vet. Trots att livet som singel styrs av alla dessa otaliga och suddiga regler ger dem oss en bekvämlighet att slippa ta ställning. Samtidigt som vi söker efter ett ställningtagande är vi nöjda med det där oseriösa som ständigt hungrar efter mer. Och trots att vi själv är osäkra vill vi att den andra ska avguda oss, dubbelmoral ut i fingerspetsarna! Men så fungerar det...

Att våga släppa taget om sin kammare, blotta sina känslor och skapa sig ett room for two är en lång väg, dit glider man inte på en räkmacka. Jag tror det handlar om att våga chansa. Det låter verkligen lätt när man skriver det såhär. Samtidigt vill man inte bli bits and pieces för att den andra står kvar när man själv hoppar. Önskar verkligen att jag hade ett svar på vad som händer härnäst, tyvärr har jag inte det. Men så mycket vet jag att det finns inga fallskärmar, däremot är jag själv ett levande bevis på att våghalsiga chansningar kan leda fram till mirakel!

Väldigt Schwedish

Äntligen är man tillbaks i vardagen igen efter en neverending tentaperiod. Känns skönt att få andas frisk luft istället för biblioteksdamm varvat med instängd 1:a med disk och tvätt som växt på hög. Eftersom vi har några dagar off passade jag på att åka hem till föräldrarna på en snabbvisit. Så fort jag kom på tåget märkte jag att jag var tillbaks i vardagen utan att den förändrat sig. Jag blir så trött, varför är vi så jäkla svenska? Så fruktansvärt anonyma, instängda och bittra. Alla suckar och undviker att titta på varandra. Jag pluggade in min mp3-spelare och betraktade alla med poppigt glada Concretes sjungandes för mig, men jag vet i tusan om det blev bättre. Jag hoppas innerligt att det var snöblasket, regnet i luften och den kalla torsdagskvällen som gjorde att folk hängde läpp ända ner till golvet på perrongen. En mamma försökte hålla reda på sin skrikande unge, jag hann tänka tanken att jag aldrig vill ha barn. En kille vägrade släppa blicken från golvet, som om där fanns något intressant i allt det smutsiga blasket. En tjock tant satt och åt choklad och blev ännu tjockare. What a wonderful world. Visst, vi kan alla ha dåliga dagar och våra up'd and down's, men hallå!!! alla kan väl inte ha det samtidigt?!

Jag antar att jag inte såg mycket bättre ut själv, men jag vet i alla fall med mig att jag är en ganska positiv människa. Upplevde samma sak för några veckor sedan när jag klev på tåget släpandes på en snowboard och en stor bag. Med min läng (1,60) var det inte helt lätt att ta sig fram i gången på tåget utan att stöta till någon, för det är ju också förbjudet i Sverige. Så fort jag råkade stöta till någon eller mötte några som fick ställa sig vid sidan så att jag kom fram hördes suckar och sura miner. "Fan va jobbig hon är som ska släpa en stor snowboard på ett tåg"... Jag kunde läsa deras tankar. Att hjälpa mig att slänga upp väskan på hyllan finns inte med på kartan. Istället stirrar folk bara som om de hade käkat glo-soppa och tittebullar!Till slut reste sig en utomordentligt trevlig herre och sträckte ut en hjälpande hand. Tror ni han var svensk? Givetvis var han tysk... Resten av resan ägnade jag åt att prata med tysken om hur trevligt Sverige är (enligt honom). Jag hade inte mage att komma med motargument, jag lät honom behålla sin bild av Schweden.

Kanske är det bara jag som inbillar mig eller ser i syne. Det kanske rent av är jag som tagit på mig de mörka glasögonen och ser allt i bitterskala. Vare sig det är verkligheten jag ser eller mina förutfattade meningar som spelar mig ett spratt så hoppas jag att någon sticker hål på dem snart och bevisar motsatsen. Jag hatar att behöva säga att svenskar är så jävla svenska, men än så länge verkar det stämma.

Alla jävla hjärtans dag

Alla hjärtans dag, himmel eller helvete? Enligt ett flertal singlar är det tydligen årets värsta dag... jag blir så trött! Varför denna hysteri? Jag är inte singel, men jag tycker också det är en av årets värsta dagar. Inte minst för att den ger mig ångest över att vi måste ha en speciell dag för att påminna varandra om hur mycket vi bryr oss om varandra. Fatta vad en sån dag gör med folk som är en släng labila! Eftersom det är kärlekens dag och endast inträffar EN gång om året måste ju den bli perfekt. Ungefär en månad innan börjar nedräkningen och vart vi än går blir vi påminda om att det inte är långt kvar... tick tack, tick tack! I varje skyltfönster sitter det små hjärtan och nallebjörnar och stirrar på dig. Och glöm inte... du har bara en chans!Det låter som en skräckfilm, riktigt så farligt är det kanske inte. Men allvarligt talat, är det verkligen det man vill ha? Jag vill absolut inte ha det. Personligen så tillhör jag fanklubben av spontanitet, så EN speciell dag för att visa varandra kärlek ger mig inte så mycket annat än ett sviktande hopp för Valentins framtid. Självklart är det mysigt att göra någonting ihop och uppmärksamma det man har tillsammans med en speciell dag, men varför allt ståhej runt omkring? Själv ser jag fram emot att laga god mat och dricka vin imorgon kväll (vuxenvarning på den, jag vet). But still, det här är inget jag trissar upp till oändligheten av förväntningar.

Jag inser att jag låter som världens mest oromantiska och tråkiga jävel nu, men all uppståndelse kring alla hjärtans dag får mig verkligen att bli anti. Jag tänker ha det bra, mysa och äta god mat imorgon, men jag tänker inte göra det bara för att det är den 14/2. Om jag vore sjuk imorgon kväll skulle jag uppskatta den där kvällen precis lika mycket den 15/2. Sanningen är den att jag faktiskt har en alla hjärtans dag minst en dag i veckan. Jag vet, jag har det bra.

Är Anna Nicole din värld?

Nyheten som chockar hela världen, Anna Nicole Smith är död. Det är nog få löpsedelar som inte målar upp dramatiska rubriker om henne bortgång idag. Tragiskt nog är det sånt folk vill läsa om... tragiskt nog är jag en av dem. Det är märkligt att en blond (i den dåliga bemärkelsen), mediekåt och famous-for-nothin'-but-stupid människa kan beröra en hel värld. Allvarligt talat, finns det inte viktigare saker att skriva om? Tyvärr inte... det var likadant när den där herr Fuglesang flög till månen. Plötsligt var alla svenskar jävligt intresserade av raketer och kände sig stolta över att vara svenskar. Pinsamt! Vad gjorde han för mig egentligen? Ingenting... Vad gjorde Anna Nicole Smith? Hon bjöd mig på ett IQ jag inte trodde var möjligt, orsakade ett par trafikskador med sin H&M-reklam och visade att det alltid fanns en nivå lägre att sjunka. Tack Anna! Eller? Inte har det här varit något som påverkat mitt liv, hur jag tycker, tänker eller agerar. Ändå minns jag det och ändå gottar jag mig i nyheten. Lasse Anrell tacklade i morse "chocken" genom att inte kunna hålla sig för skratt när panelen i TV4 fick dödsbudet som diskussionsämne. Jag kanske låter känslokall, men ska jag vara ärlig tror jag det är det enda rätta. Anna Nicole må ha bjudit mig på smaskig förströelsetid, men hon har inte fått min värld att stanna.